Nu åker vi

Nu är alla stora hinder passerade.

Vi har betat av nästan alla punkter på göra-listan.

 

Idag blev jag antagen till Mittuniversitetets ettåriga påbyggnadskurs i journalistik.

Innan dess har vi skaffat lägenhet på Skogsgatan, på Skönsmon i Sundsvall. Barnen har träffat nya klasskamrater och förskolepolare. Linda har headhuntats och jag har fiskat efter extraknäck.

 

Tack alla ni som har hjälpt oss!

 

Varför drog vi i gång det här projektet?, har jag frågat mig.

När inget, av ovan nämnt, var i hamn.

När vi, de senaste dagarna, vadat bland flyttlådor och trasslat in oss i lösa trådar.

 

Vi har flera skäl. 

Men det bärande är att vi ska vara med varandra. Ett helt år på en annan plats under andra förutsättningar. Vi längtar redan hem till Ås, men vi kommer göra något nytt. Något spännande. Hoppas och vet vi.

 

Jag är tjänstledig från mitt kommunjobb. För att omorientera och få in nytt syre. Jag ska koppla på hjärnan igen. Inte bara upprepning. Har jag tänkt. Och ge det en riktig chans. Pröva något nytt. För att se om det bär.

 

För med tanke på prognoserna för mediabranschen borde jag inte sikta in mig på journalistik.

Något annat.

Något mer handfast borde det vara.

 

Men.

 

Jag har bara ett liv. 

Jag kan och gillar att lyssna och skriva.

 

Sen finns det fler skäl. Av annat slag.

 

Det är valår. I många kommunfullmäktige och i riksdagen sitter ett gäng putsade fascister. På gatorna trampar öppet nazistiska grupperingar. Som mordhotar och förföljer sina antagonister. Grundläggande demokratiska principer hotas. Från flera håll. Journalistiken är viktig. Röster har redan tystats. Några törs inte längre säga sin åsikt. Jimmie Åkessons och Kent Ekroths anhang har lyckats. Det är inte okej. Det behövs motkrafter.

 

Berättelser är viktiga. Mina, men framförallt andras. Den berättande journalistiken med Niklas Orrenius, Erik Niva, Carina Bergfeldt, PO Tidholm och andra är hoppingivande inslag i dagens medielandskap. Vi vill lyssna. Vi behöver något mer än färdiga svar. Vi behöver berättelser. Påstår jag.

Under mina år som anställd inom socialtjänsten har jag mött många människor. Och berättelser. Sällan några solskenshistorier. Även om de också finns. Om dessa människor skulle jag vilja berätta och, om möjligt, placera dem i ett större sammanhang. Som en del av ett samhälle med fel och brister. Men även en hel del som faktiskt fungerar. 

 

Det behövs röster i periferin. Eller i centrum. Handlar, som alltid, om vilket perspektiv vi väljer att ha och ta. När TT packat ihop sitt norrlandskontor är det än viktigare. Och det finns hopp. Det görs fantastiska jobb långt från korvstopparkurserna på Södermalm. I Östersunds-Posten, på Gävle folkblad och Arjeplogarn. För att nämna några. Och som en reaktion på TT:s agerande, bland annat, har en färsk tidskrift sett dagens ljus. Norrländsk Journal kom för några veckor sedan med sitt premiärnummer och har programförklaringen att de ska omdefiniera Norrland. Jag hoppas att det kommer att lyckas. 

Jag tänker dra mitt granbarr till stacken. Om jag kan och får. 

Men, som alltid, det viktigaste är att vi älskar varandra. 

Nu åker vi.